Graviditetssymptomer...
Alltså, hade jag inte vetat om att vi satt in ett litet embryo & verkligen överanalyserat min kropp hade jag inte haft en aning om att jag var gravid.
Men denna gång tyckte jag ändå att jag hade en liten konstig känsla nere i magen, går inte att beskriva, men lite spänd & svullen. Jag var väldigt trött. Kissade oftare. Lite ont i brösten. Men absolut inget som verkligen bekräftade att - du är gravid!
För övrigt försökte jag för en gångs skull att leva på som vanligt. Tog bara kortare promenader de första dagarna efter återföringen men förra helgen höll vi på i trädgården, rensade mellan alla plattor och i veckan sågade jag ner lite buskar & slet med det. Men så fort jag fick det där plusset har jag tagit det lite lugnare. Vi är ute & går promenader varje dag men jag sliter inte lite hårt längre.
Igår ringde jag barnmorskan för att boka in ett första hälsosamtal, vilket blir i nästa vecka. Därefter är det inskrivning först i vecka 10. 
Jag meddelade även in till RMC igår att vi tagit ett positivt gravtest!! 😍 Man rapporterar in detta via internet, så jag tror dom skickar hem en tid till oss, vilket borde bli om ca 4 veckor. Längtar! Vi skrev en liten önskan till RMC att om det fanns möjlighet ville vi gärna ha läkaren Emir på graviditetsultraljudet. Det var ju han som sa till oss vid återföringen att - vi ses på graviditetsultraljudet! 😊
 
Tog ett digitalt graviditetstest igår som sa:
Gravid 2-3 veckor!!! 😍
 
Tack snälla för alla grattis & lyckoönskningar! ❤️
 

Graviditetssymptom

Allmänt 4 kommentarer
Graviditetssymptomer...
Alltså, hade jag inte vetat om att vi satt in ett litet embryo & verkligen överanalyserat min kropp hade jag inte haft en aning om att jag var gravid.
Men denna gång tyckte jag ändå att jag hade en liten konstig känsla nere i magen, går inte att beskriva, men lite spänd & svullen. Jag var väldigt trött. Kissade oftare. Lite ont i brösten. Men absolut inget som verkligen bekräftade att - du är gravid!
För övrigt försökte jag för en gångs skull att leva på som vanligt. Tog bara kortare promenader de första dagarna efter återföringen men förra helgen höll vi på i trädgården, rensade mellan alla plattor och i veckan sågade jag ner lite buskar & slet med det. Men så fort jag fick det där plusset har jag tagit det lite lugnare. Vi är ute & går promenader varje dag men jag sliter inte lite hårt längre.
Igår ringde jag barnmorskan för att boka in ett första hälsosamtal, vilket blir i nästa vecka. Därefter är det inskrivning först i vecka 10. 
Jag meddelade även in till RMC igår att vi tagit ett positivt gravtest!! 😍 Man rapporterar in detta via internet, så jag tror dom skickar hem en tid till oss, vilket borde bli om ca 4 veckor. Längtar! Vi skrev en liten önskan till RMC att om det fanns möjlighet ville vi gärna ha läkaren Emir på graviditetsultraljudet. Det var ju han som sa till oss vid återföringen att - vi ses på graviditetsultraljudet! 😊
 
Tog ett digitalt graviditetstest igår som sa:
Gravid 2-3 veckor!!! 😍
 
Tack snälla för alla grattis & lyckoönskningar! ❤️
 
Idag har vi varit hos kuratorn. Har inte varit där på ca 4 veckor så vi hade en hel del att prata om. Har aldrig riktigt trott på det här med kuratorer eller psykologer, kanske därför jag känner att det inte gett så mycket som jag hoppats på. Det ger mig väldigt mycket mer att prata med familj, vänner samt läsa & skriva med er alla andra som är i liknande situationer. Kuratorn avslutade dessutom samtalet med att berätta att hon är gravid och hon ville att vi skulle veta det så vi kunde ta ställning till om vi orkar/vill fortsätta gå hos henne trots en växande mage eller om vi vill gå till någon av hennes kollegor istället. Både jag och sambon är överens om att vi inte vill gå kvar hos henne, kommer bli ganska påtagligt att sitta där & prata om vårt förlorade barn och om vår kommande ivf-behandling när hon sitter där med magen i vädret och är hur lycklig som helst. Nej, blää!
Och att börja gå till en helt annan kurator känns också konstigt eftersom den personen inte varit med på vår resa sedan vi började gå och prata efter förlossningen och därmed inte riktigt kan se de framsteg vi gjort. Tror vi kommer ta en paus i samtalen helt enkelt och känna efter hur det känns.
 
Vad gäller ägglossning så hade jag det förra veckan. Vi har myst på som bara den, man vet ju aldrig om man någon gång ska få lite tur & faktiskt lyckas på egen hand. Idag fick jag en konstig flytning, nästan genomskinglig men med lite bruna strimmor i, vet inte alls vad det kan vara?!
För övrigt väntar jag bara på mensen och på att få dra igång en behandling. Antingen är jag lite trög eller är det ingen som har förklarat detta tydligare för oss, men jag trodde att de 3 behandlingarna man slipper betala för avser 3 insättningar, alltså tre försök helt enkelt. Men vad jag förstått nu så är det 3 äggplock man får göra och får man då embryon till frysen kan det bli många fler försök :) Hoppas såklart på att nästa försök kommer gå hela vägen och att vi inte behöver tänka på det.
 
Kramar till er alla kämpar där ute 
 

IVF & kurator

Allmänt 7 kommentarer
Idag har vi varit hos kuratorn. Har inte varit där på ca 4 veckor så vi hade en hel del att prata om. Har aldrig riktigt trott på det här med kuratorer eller psykologer, kanske därför jag känner att det inte gett så mycket som jag hoppats på. Det ger mig väldigt mycket mer att prata med familj, vänner samt läsa & skriva med er alla andra som är i liknande situationer. Kuratorn avslutade dessutom samtalet med att berätta att hon är gravid och hon ville att vi skulle veta det så vi kunde ta ställning till om vi orkar/vill fortsätta gå hos henne trots en växande mage eller om vi vill gå till någon av hennes kollegor istället. Både jag och sambon är överens om att vi inte vill gå kvar hos henne, kommer bli ganska påtagligt att sitta där & prata om vårt förlorade barn och om vår kommande ivf-behandling när hon sitter där med magen i vädret och är hur lycklig som helst. Nej, blää!
Och att börja gå till en helt annan kurator känns också konstigt eftersom den personen inte varit med på vår resa sedan vi började gå och prata efter förlossningen och därmed inte riktigt kan se de framsteg vi gjort. Tror vi kommer ta en paus i samtalen helt enkelt och känna efter hur det känns.
 
Vad gäller ägglossning så hade jag det förra veckan. Vi har myst på som bara den, man vet ju aldrig om man någon gång ska få lite tur & faktiskt lyckas på egen hand. Idag fick jag en konstig flytning, nästan genomskinglig men med lite bruna strimmor i, vet inte alls vad det kan vara?!
För övrigt väntar jag bara på mensen och på att få dra igång en behandling. Antingen är jag lite trög eller är det ingen som har förklarat detta tydligare för oss, men jag trodde att de 3 behandlingarna man slipper betala för avser 3 insättningar, alltså tre försök helt enkelt. Men vad jag förstått nu så är det 3 äggplock man får göra och får man då embryon till frysen kan det bli många fler försök :) Hoppas såklart på att nästa försök kommer gå hela vägen och att vi inte behöver tänka på det.
 
Kramar till er alla kämpar där ute 
 
Äntligen, äntligen, äntligen!
Tänk så många månader & år man väntat på att mensen inte skulle komma, kissa på en sticka och få det där plusset. Ett önsketänkande som äntligen inträffade för oss.
Jag var sjukt nojjig över vad som kunde hända, men även om man hade mycket oro & funderingar så har jag aldrig mått så bra som jag gjorde när jag var gravid. Minsta lilla motgång, minsta lilla negativt som inträffade vändes till något positivt så fort man tänkte på att - vi ska faktiskt bli föräldrar!
Livet var så enkelt på något sätt. Så mycket glädje & förväntningar.
Även om jag mådde bra & var lyckligare än någonsin så hade jag sjukt mycket hjärnspöken. När vi passerat de 12 första, mest kritiska veckorna för missfall så checkade man av det, men istället för att glädjas & njuta började jag direkt tänka på nästa kritiska punkt, rutinultraljudet.
Tänk om inte allt såg bra ut, tänk om de skulle hitta något fel på hjärta eller andra organ, tänk om bebisen inte levde. Tusen tankar på vad som kunde vara fel.
Veckorna kändes som evigheter, men till slut kom dagen då vi äntligen skulle på ultraljud, vecka 19+2.
När vi fick se hjärtat slå kom tårarna på oss båda, vår lilla bebis lever. YES! Barnmorskan som utförde ultraljudet förklarade hela tiden vad det var vi såg på skärmen. Så häftigt! Allt såg superfint ut & nu blev det mer verkligt för oss. Vi ska faktiskt bli föräldrar, vi har precis sett vårt lilla barn.
Ultraljuden var en milstolpe för oss, vilket vi firade med att köpa vår första body till bebisen. Vi tog inte reda på könet så vi köpte i neutrala färger från Newbie.
Några dagar senare när 50% av graviditeten passerat köpte vi ytterligare en body. Så små & så söta!
Min moderkaka låg i bakvägg vilket gör att man känner fosterrörelser & sparkar tidigare. Det var så mysigt & häftigt att börja känna att där verkligen var något i min mage och jag var sanslöst stolt öven den lilla mage som började växa. Varje dag stod jag & tittade mig i spegeln & beundrade den.
Jag hade en del sammandragningar på kvällarna, vilket man kunde ha från mitten av graviditeten, så jag tänkte inte mycket mer på det utan tänkte mest att -skönt att man känner av att man är gravid!
Ibland om kvällarna när vi var ute på promenad behövde jag stanna till mitt under sammandragningen för att det gjorde lite ont.
En kväll började kännas ännu mer olustigt långt ner i magen. Kan inte direkt säga att det gjorde ut, mer en konstig / kittlande känsla. Ringde 1177 som sa att det var helt normalt, vilket gjorde mig lugn.
Dagen efter skulle jag på en vanlig kontroll hos barnmorskan där jag förklarade vad jag kände. Hade även börjat få väldigt vattniga flytningar. Hon tyckte att det lät helt normalt och var inget jag skulle oroa mig för.
Har man inte varit gravid tidigare vet man inte hur det ska kännas, men jag stod ändå på mig och ville lämna ett urinprov för att se så där inte fanns någon infektion.
Vi bestämde att jag skulle komma tillbaka morgonen därpå & lämna ett urinprov, vilket jag gjorde. När jag torkade mig kom det en liten strimma blod också, vilket gjorde mig väldigt orolig. Hade inte blött det minsta under hela graviditeten, men nu var det så många konstiga saker som inträffade samtidigt: vattniga flytningar, lite blod när jag torkade mig, mycket sammandragningar med en olustig känsla långt ner i magen.
Förklarade än en gång för barnmorskan att jag inte kände mig lugn, men hon sa att jag inte alls skulle vara orolig, det var helt normalt. Hur fasen man kan uttrycka sig så utan att ens undersöka patienten?
Snabbtestet hon gjorde i urionen påvisade inget konstigt, men skickade ändå iväg en odling.
Jag var fortfarande orolig, så när jag kom hem ringde jag till förlossningen och förklarade samma sak som jag gjort för barnmorskan. Hon sa att det inte lät helt bra utan var bäst att jag kom in på en undersökning.
Tänkte att jag bara skulle in på en kontroll och att jag kunde ringa min sambo & berätta hur det gick när jag var klar där.
Inne på förlossningen fick jag lämna ett nytt urinprov där dom hittade en hel del avvikelser. Hur resultatet på urinprovet kan skilja sig med ca 1,5 timmes mellanrum är en stor gåta för mig. Att inte barnmorskan såg något i testet hon gjorde??
Därefter gjordes en undersökning av mig och läkaren blev klar ganska snabbt & bad mig sätta mig upp för att vi var tvungna att prata. Hon sa:
- Du är öppen 3 cm och om du föder nu kommer barnet med största sannolikhet tyvärr inte överleva. Du måste ner till Lund nu!
Vad händer?! var min tanke, jag förstod ingenting, eller ville inte förstå.
Försökte ringa min sambo, men fick inte fram ett ord till honom när han svarade, jag bara grät. Sjukhuspersonalen tog över och förklarade för honom vad som hänt och att vi måste ner till Lund så snabbt som möjligt. Jag fick medicinering intravenöst för att stoppa värkarna, samt kortisonspruta som hjälper barnets lungor att mogna fortare.
Sambon kom in till förlossningen, vi hann byta några ord, sedan tog han bilen ner till Lund. Vi visste ju inte alls hur länge vi skulle bli kvar där nere eller vad som skulle hända, så det kunde vara bra att ha bilen där.
Jag åkte ambulans. Lagom till jag rullades in på rummet på förlossningen så kom min älskade sambo.
Så skönt att se honom & att det gått bra för honom att köra ner, mitt i all chock.
Det gjordes ytterligare undersökning på mig och då upptäcktes att jag fått en infektion i kroppen, som till största sannolikhet var anledningen till att förlossningen satt igång. Bakterierna hade letat sig in i livmodern, vilket gör att livmodern börjar jobba för att stöta ut bakterierna, vilket i sin tur leder till att förlossningen påbörjas.
Jag fick pencillin mot infektionen & beordrat sänglänge. Ofta svarar man snabbt på pencillin, men dom kunde inte lova oss något om hur länge barnet skulle stanna. Det kunde handla om dagar, veckor, månader men att jag skulle gå 40 veckor trodde dom aldrig. Varje dag som barnet stannade i magen var guld värda.
Jag sa till min sambo -låt mig ligga här nere i månader, jag gör det utan tvekan, bara allt blir bra!
Men det blev allt annat än bra...
 

Gravida!

Allmänt 6 kommentarer
Äntligen, äntligen, äntligen!
Tänk så många månader & år man väntat på att mensen inte skulle komma, kissa på en sticka och få det där plusset. Ett önsketänkande som äntligen inträffade för oss.
Jag var sjukt nojjig över vad som kunde hända, men även om man hade mycket oro & funderingar så har jag aldrig mått så bra som jag gjorde när jag var gravid. Minsta lilla motgång, minsta lilla negativt som inträffade vändes till något positivt så fort man tänkte på att - vi ska faktiskt bli föräldrar!
Livet var så enkelt på något sätt. Så mycket glädje & förväntningar.
Även om jag mådde bra & var lyckligare än någonsin så hade jag sjukt mycket hjärnspöken. När vi passerat de 12 första, mest kritiska veckorna för missfall så checkade man av det, men istället för att glädjas & njuta började jag direkt tänka på nästa kritiska punkt, rutinultraljudet.
Tänk om inte allt såg bra ut, tänk om de skulle hitta något fel på hjärta eller andra organ, tänk om bebisen inte levde. Tusen tankar på vad som kunde vara fel.
Veckorna kändes som evigheter, men till slut kom dagen då vi äntligen skulle på ultraljud, vecka 19+2.
När vi fick se hjärtat slå kom tårarna på oss båda, vår lilla bebis lever. YES! Barnmorskan som utförde ultraljudet förklarade hela tiden vad det var vi såg på skärmen. Så häftigt! Allt såg superfint ut & nu blev det mer verkligt för oss. Vi ska faktiskt bli föräldrar, vi har precis sett vårt lilla barn.
Ultraljuden var en milstolpe för oss, vilket vi firade med att köpa vår första body till bebisen. Vi tog inte reda på könet så vi köpte i neutrala färger från Newbie.
Några dagar senare när 50% av graviditeten passerat köpte vi ytterligare en body. Så små & så söta!
Min moderkaka låg i bakvägg vilket gör att man känner fosterrörelser & sparkar tidigare. Det var så mysigt & häftigt att börja känna att där verkligen var något i min mage och jag var sanslöst stolt öven den lilla mage som började växa. Varje dag stod jag & tittade mig i spegeln & beundrade den.
Jag hade en del sammandragningar på kvällarna, vilket man kunde ha från mitten av graviditeten, så jag tänkte inte mycket mer på det utan tänkte mest att -skönt att man känner av att man är gravid!
Ibland om kvällarna när vi var ute på promenad behövde jag stanna till mitt under sammandragningen för att det gjorde lite ont.
En kväll började kännas ännu mer olustigt långt ner i magen. Kan inte direkt säga att det gjorde ut, mer en konstig / kittlande känsla. Ringde 1177 som sa att det var helt normalt, vilket gjorde mig lugn.
Dagen efter skulle jag på en vanlig kontroll hos barnmorskan där jag förklarade vad jag kände. Hade även börjat få väldigt vattniga flytningar. Hon tyckte att det lät helt normalt och var inget jag skulle oroa mig för.
Har man inte varit gravid tidigare vet man inte hur det ska kännas, men jag stod ändå på mig och ville lämna ett urinprov för att se så där inte fanns någon infektion.
Vi bestämde att jag skulle komma tillbaka morgonen därpå & lämna ett urinprov, vilket jag gjorde. När jag torkade mig kom det en liten strimma blod också, vilket gjorde mig väldigt orolig. Hade inte blött det minsta under hela graviditeten, men nu var det så många konstiga saker som inträffade samtidigt: vattniga flytningar, lite blod när jag torkade mig, mycket sammandragningar med en olustig känsla långt ner i magen.
Förklarade än en gång för barnmorskan att jag inte kände mig lugn, men hon sa att jag inte alls skulle vara orolig, det var helt normalt. Hur fasen man kan uttrycka sig så utan att ens undersöka patienten?
Snabbtestet hon gjorde i urionen påvisade inget konstigt, men skickade ändå iväg en odling.
Jag var fortfarande orolig, så när jag kom hem ringde jag till förlossningen och förklarade samma sak som jag gjort för barnmorskan. Hon sa att det inte lät helt bra utan var bäst att jag kom in på en undersökning.
Tänkte att jag bara skulle in på en kontroll och att jag kunde ringa min sambo & berätta hur det gick när jag var klar där.
Inne på förlossningen fick jag lämna ett nytt urinprov där dom hittade en hel del avvikelser. Hur resultatet på urinprovet kan skilja sig med ca 1,5 timmes mellanrum är en stor gåta för mig. Att inte barnmorskan såg något i testet hon gjorde??
Därefter gjordes en undersökning av mig och läkaren blev klar ganska snabbt & bad mig sätta mig upp för att vi var tvungna att prata. Hon sa:
- Du är öppen 3 cm och om du föder nu kommer barnet med största sannolikhet tyvärr inte överleva. Du måste ner till Lund nu!
Vad händer?! var min tanke, jag förstod ingenting, eller ville inte förstå.
Försökte ringa min sambo, men fick inte fram ett ord till honom när han svarade, jag bara grät. Sjukhuspersonalen tog över och förklarade för honom vad som hänt och att vi måste ner till Lund så snabbt som möjligt. Jag fick medicinering intravenöst för att stoppa värkarna, samt kortisonspruta som hjälper barnets lungor att mogna fortare.
Sambon kom in till förlossningen, vi hann byta några ord, sedan tog han bilen ner till Lund. Vi visste ju inte alls hur länge vi skulle bli kvar där nere eller vad som skulle hända, så det kunde vara bra att ha bilen där.
Jag åkte ambulans. Lagom till jag rullades in på rummet på förlossningen så kom min älskade sambo.
Så skönt att se honom & att det gått bra för honom att köra ner, mitt i all chock.
Det gjordes ytterligare undersökning på mig och då upptäcktes att jag fått en infektion i kroppen, som till största sannolikhet var anledningen till att förlossningen satt igång. Bakterierna hade letat sig in i livmodern, vilket gör att livmodern börjar jobba för att stöta ut bakterierna, vilket i sin tur leder till att förlossningen påbörjas.
Jag fick pencillin mot infektionen & beordrat sänglänge. Ofta svarar man snabbt på pencillin, men dom kunde inte lova oss något om hur länge barnet skulle stanna. Det kunde handla om dagar, veckor, månader men att jag skulle gå 40 veckor trodde dom aldrig. Varje dag som barnet stannade i magen var guld värda.
Jag sa till min sambo -låt mig ligga här nere i månader, jag gör det utan tvekan, bara allt blir bra!
Men det blev allt annat än bra...