Tycker det är så kul att läsa andras förlossningsberättelser så tänkte dela med mig av min också :)

Natten mellan söndag-måndag vaknade jag vid 2-tiden och behövde kissa. Hann knappt till toaletten innan det forsade ut. Blev lite fundersam om det kunde vara vattnet. 
Gick & la mig igen och fick lite mer sammandragningar. En liten stund senare behövde jag kissa igen och kände hur jag inte kunde hålla tätt på vägen dit. Det forsade ganska mycket igen & jag tänkte att om det skulle varit kiss så hade jag inte kunnat kissa såhär mycket igen, bara drygt 20 min efter att jag "kissat" första gången.  Det måste vara vattnet! Sammandragningarna fortsatte en stund och var ganska täta, typ 3 min emellan.
Ringde förlossningen och skulle komma in om jag fick mer värkar, annars komma in på en kontroll på morgonen. 
Efter en stund avtog det & det blev en kontroll på morgonen istället. Det konstaterades att där var en del vatten, men mindre än vanligt men ändå var dom lite osäkra på om det var vattenavgång eller inte. Tydligen är detta väldigt svårt att avgöra. 
Och det hade inte runnit något mer sedan natten vilket jag tyckte var konstigt, samt att jag var ganska inställd på att värkarna skulle dra igång när vattnet gick, precis som sist. 
Men läkaren bestämde sig för att det var vattenavgång och om inte hänt till dagen efter skulle jag sättas igång, med tanke på infektionsrisken. 
Ingenting hände, även om jag var väldigt aktiv den dagen & kvällen. Tog promenader osv. Kändes konstigt att inget hände. 
Morgonen efter åkte vi in för igångsättning. Läkaren som jag haft under hela graviditeten & varit på alla kontroller hos undersökte mig. 
Jag var öppen 4cm men han tyckte sig känna hunnit. Han tog hål på hinnan & ut forsade en massa vatten. Han trodde att jag fått "pyspunka" den natten. Att vattnet gått men att huvudet sedan lagt sig kloss emot eftersom huvudet låg nedträngt så mycket och alltså "täppt till" igen och att mer vatten inte kunnat sippra ut. 
Jag fick även den allra lägsta dosen av en liten shot för igångsättning, ifall inget skulle hända. Som förberedde mig på att detta kunde ta tid. Kl var nu 10. 
Det dröjde inte länge förrän mina värkar blev tätare & tätare. Det började göra mer och mer ont. Kl 12 var det dags för en undersökning för att se vad som hänt sedan sist och då var jag öppen 6-7 cm (!). Jag tänkte väl att alla dessa värkar hade gjort susen! Ingen mer shot för min del, min kropp klarade detta själv. 
Strax efter 12 började det göra riktigt ont och jag började med lustgasen. Väldigt skönt att ha något att fokusera på & gav ett härligt snurr i huvudet :)
Efter en stund skulle barnmorskan & undersköterskan ut en liten snabb vända och bad oss ringa på klockan om det var något. 
Dom hann nästan bara ut genom dörren innan hela min kropp slog om och bara ville krysta, vilken känsla alltså. 
In kommer BM & usk och sa att nu var det inte långt kvar tills bebisen är ute. Vaaa? :)
Efter ca 10 min krystningar var hon ute, kl 12:30 i superwoman position med huvud & ena armen först. 
Det absolut häftigaste jag någonsin varit med om. Vilken urkraft kroppen har! 
Även om jag födde vår första vaginalt så var det helt andra känslor under den förlossningen eftersom jag hade en stark känsla av att han inte skulle klara sig med tanke på att det var så tidigt. Men smärtan & värkarna är exakt samma oavsett en litet barn i tidig graviditet eller ett fullgånget. 
Såklart lite lättare att krysta ut vår son men smärtan är samma, precis som många sagt till mig tidigare. 
Upp kom vår lilla dotter på mitt bröst. Navelsträngen var ganska kort, vet inte om det är vanligt. 
Det första jag sa var att hon såg helt blålila ut men BM lugnade mig med att hon skriker för fullt, och det gjorde hon :)
Efter en stund fick pappa klippa navelsträngen och vi hade fortfarande inte tittat vilket kön. Tog säkert 10 min. 
Bm & usk frågade om vi inte skulle titta :) En liten lillasyster! Så underbart. 
Var ju helt inställd på pojke så först lite chockad men sen är det bara helt självklart att det var en liten flicka till som skulle komma till oss :) 
Vi var kvar på förlossningen ca 4 h, när vi skulle till BB fick pappa åka hem med tanke på Corona. På morgonen dagen efter åkte jag & lillasyster hem till resten av familjen. 

Så tacksam över att fått uppleva denna ännu en gång. Jag är så imponerad över att min kropp lyckades hålla graviditeten i 37 veckor (en fullgången bebis) och vad kvinnokroppen kan. Mäktigt är inte ens tillräckligt stort :)
Tänk om detta var sista gången jag fick uppleva det.. sorgligt! Man vet aldrig vad framtiden har att ge, men vi är så tacksamma för det vi har fått till oss i livet ❤️
Det trodde vi aldrig i november 2016 att vi 3,5 år senare skulle ha två döttrar hos oss i livet. Tacksamheten går inte att sätta ord på ❤️

Förlossningsberättelse

Förlossning Kommentera
Tycker det är så kul att läsa andras förlossningsberättelser så tänkte dela med mig av min också :)

Natten mellan söndag-måndag vaknade jag vid 2-tiden och behövde kissa. Hann knappt till toaletten innan det forsade ut. Blev lite fundersam om det kunde vara vattnet. 
Gick & la mig igen och fick lite mer sammandragningar. En liten stund senare behövde jag kissa igen och kände hur jag inte kunde hålla tätt på vägen dit. Det forsade ganska mycket igen & jag tänkte att om det skulle varit kiss så hade jag inte kunnat kissa såhär mycket igen, bara drygt 20 min efter att jag "kissat" första gången.  Det måste vara vattnet! Sammandragningarna fortsatte en stund och var ganska täta, typ 3 min emellan.
Ringde förlossningen och skulle komma in om jag fick mer värkar, annars komma in på en kontroll på morgonen. 
Efter en stund avtog det & det blev en kontroll på morgonen istället. Det konstaterades att där var en del vatten, men mindre än vanligt men ändå var dom lite osäkra på om det var vattenavgång eller inte. Tydligen är detta väldigt svårt att avgöra. 
Och det hade inte runnit något mer sedan natten vilket jag tyckte var konstigt, samt att jag var ganska inställd på att värkarna skulle dra igång när vattnet gick, precis som sist. 
Men läkaren bestämde sig för att det var vattenavgång och om inte hänt till dagen efter skulle jag sättas igång, med tanke på infektionsrisken. 
Ingenting hände, även om jag var väldigt aktiv den dagen & kvällen. Tog promenader osv. Kändes konstigt att inget hände. 
Morgonen efter åkte vi in för igångsättning. Läkaren som jag haft under hela graviditeten & varit på alla kontroller hos undersökte mig. 
Jag var öppen 4cm men han tyckte sig känna hunnit. Han tog hål på hinnan & ut forsade en massa vatten. Han trodde att jag fått "pyspunka" den natten. Att vattnet gått men att huvudet sedan lagt sig kloss emot eftersom huvudet låg nedträngt så mycket och alltså "täppt till" igen och att mer vatten inte kunnat sippra ut. 
Jag fick även den allra lägsta dosen av en liten shot för igångsättning, ifall inget skulle hända. Som förberedde mig på att detta kunde ta tid. Kl var nu 10. 
Det dröjde inte länge förrän mina värkar blev tätare & tätare. Det började göra mer och mer ont. Kl 12 var det dags för en undersökning för att se vad som hänt sedan sist och då var jag öppen 6-7 cm (!). Jag tänkte väl att alla dessa värkar hade gjort susen! Ingen mer shot för min del, min kropp klarade detta själv. 
Strax efter 12 började det göra riktigt ont och jag började med lustgasen. Väldigt skönt att ha något att fokusera på & gav ett härligt snurr i huvudet :)
Efter en stund skulle barnmorskan & undersköterskan ut en liten snabb vända och bad oss ringa på klockan om det var något. 
Dom hann nästan bara ut genom dörren innan hela min kropp slog om och bara ville krysta, vilken känsla alltså. 
In kommer BM & usk och sa att nu var det inte långt kvar tills bebisen är ute. Vaaa? :)
Efter ca 10 min krystningar var hon ute, kl 12:30 i superwoman position med huvud & ena armen först. 
Det absolut häftigaste jag någonsin varit med om. Vilken urkraft kroppen har! 
Även om jag födde vår första vaginalt så var det helt andra känslor under den förlossningen eftersom jag hade en stark känsla av att han inte skulle klara sig med tanke på att det var så tidigt. Men smärtan & värkarna är exakt samma oavsett en litet barn i tidig graviditet eller ett fullgånget. 
Såklart lite lättare att krysta ut vår son men smärtan är samma, precis som många sagt till mig tidigare. 
Upp kom vår lilla dotter på mitt bröst. Navelsträngen var ganska kort, vet inte om det är vanligt. 
Det första jag sa var att hon såg helt blålila ut men BM lugnade mig med att hon skriker för fullt, och det gjorde hon :)
Efter en stund fick pappa klippa navelsträngen och vi hade fortfarande inte tittat vilket kön. Tog säkert 10 min. 
Bm & usk frågade om vi inte skulle titta :) En liten lillasyster! Så underbart. 
Var ju helt inställd på pojke så först lite chockad men sen är det bara helt självklart att det var en liten flicka till som skulle komma till oss :) 
Vi var kvar på förlossningen ca 4 h, när vi skulle till BB fick pappa åka hem med tanke på Corona. På morgonen dagen efter åkte jag & lillasyster hem till resten av familjen. 

Så tacksam över att fått uppleva denna ännu en gång. Jag är så imponerad över att min kropp lyckades hålla graviditeten i 37 veckor (en fullgången bebis) och vad kvinnokroppen kan. Mäktigt är inte ens tillräckligt stort :)
Tänk om detta var sista gången jag fick uppleva det.. sorgligt! Man vet aldrig vad framtiden har att ge, men vi är så tacksamma för det vi har fått till oss i livet ❤️
Det trodde vi aldrig i november 2016 att vi 3,5 år senare skulle ha två döttrar hos oss i livet. Tacksamheten går inte att sätta ord på ❤️