Min största längtan!

Livet alltså, vi är helt kära i vår underbara lilla dotter! Man kan sitta och titta på henne i timmar och bara njuta. Det går inte att beskriva! Så mycket känslor & kärlek. Vi är så tacksamma för vad livet gav oss, efter allt kämpande.

Nu till förlossningen och hur allt gick till :)

Jag har sedan ett par veckor tillbaka sagt att jag trodde att bebisen skulle komma den 5 maj. Sambon gissade på 12 maj.

Fredagen den 4 maj var jag på CTG på sjukhuset och allt såg bra ut, skulle tillbaka på tisdagen och då skulle vi även planera för vändningsförsök som skulle bli fredag 11 maj. 

Efter sjukhusbesöket körde jag & gjorde lite ärende, allt kändes så himla lugnt & inga direkta sammandragningar. Jag gick i mitt slow-motion tempo i butiken men det var skönt att komma ut lite bland folk, som jag inte hade gjort på ca 2,5 månad. 

På kvällen kom sambons syster med familj hit. Vi satt & pratade och hade trevligt, allt hur lugnt som helst. Vi pratade om att jag gissat på att bebisen skulle komma 5 maj men det kunde vi utesluta nu sa jag, det skulle inte bli riktigt än. 

Senare gick vi & la oss, inga känningar över huvud taget då heller.

Kl 02:30 vaknar jag av att det rinner där nere. Strax därefter när jag vaknat lite mer till liv känner jag att det är helt blött i sängen. Min första tanke var att jag hade kissat på mig, vad pinsamt! Men visst, sånt kanske kan hända under graviditeten tänkte jag och gick upp på toaletten. På vägen dit droppade det och jag satte mig på toaletten och kissade. När jag var klar & ställde mig upp rann det ännu mer och jag började inse att det faktiskt var vattnet som gått. Det rann mer och mer. Gick in i sovrummet och väckte sambon, som blev lite stirrig :) Jag var ganska lugn där och då, ringde in till förlossningen som sa att vi skulle komma in på kontroll eftersom bebisen ligger i säte. 

Vi plockade ihop det sista och körde in till sjukhuset kl 03:00. Jag sa till sambon att köra lugnt men efter en bit kände jag att sammandragningarna började dra igång lite mer så han fick köra lite fortare. 

Väl inte på förlossningen gjordes ctg som såg bra ut & jag hade en hel del sammandragningar. Läkaren frågade hur jag ville göra med tanke på sätet, om jag ville föda vaginalt eller kejsarsnitt. Valet var ganska enkelt, kejsarsnitt. Eftersom mina sammandragningar inte gjorde så ont så tyckte läkaren att vi kunde vänta med snittet till morgonen/förmiddagen istället för att göra det mitt i natten, vilket var ok för vår del.

Men strax därefter övergick sammandragningarna i värkar som började göra ont och jag kände ett tryck ner. Det blev mer och mer och när läkaren undersökte mig var jag öppen 5 cm, så det planerades för att göra snittet ganska snabbt istället.

När läkaren sa till oss:

• Ni kommer bli föräldrar idag! 

De orden alltså, så mäktigt & så svårt att förstå.

Vi gjordes iordning inför snittet. Sambon fick fina operationskläder & jag fick kateter. Värkarna blev värre & värre och där och då kändes det så onödigt eftersom jag visste att det skulle bli snitt, och att då vara mer än halvvägs in i en vaginal förlossning kändes bara slöseri på min energi.

Efter en liten stund kom personalen in och sa:

• Nu är det ingen återvändo, nu är det dags!

Men strax därefter sa dom att vi fick avvakta lite! Efter drygt 5 min kom dom igen & sa att nu var allt klart och ok. 

Vi rullades ner till operationen och personalen frågade om vi visste vad det var för kön. Dom gissade båda på att det skulle bli en pojk.

Väl inne på operationssalen sattes en ryggmärgsbedövning på mig, Spinal, fick invända några värkar sedan sattes den. När jag tittade upp var där hur många personer som helst i rummet, kanske 10-15 stycken. Jag la mig ner och dom började tvätta min mage, satte upp ett skynke. Efter en stund testade dom om bedövningen tagit men jag kände små stick där dom tog så vi väntade lite. Efter en stund kände jag inget och dom kunde påbörja snittet. I min värld trodde jag att man gjorde ett snitt och tog ut bebisen ganska fort, typ några minuter, men det kändes som en evighet. Dom bökade rundor, drog & slet för fullt! Lite obehagligt men gjorde inte ont. Narkosläkaren som satt uppe vid mitt huvud tillsammans med sambon förklarade att det inte alltid är att barnet skriker när det kommer ut med snitt. Men dom undersöker barnet snabbt & säger dom att barnet mår bra, så mår det bra. Dom kommer inte försköna något utan säger precis som det är, vilket jag tycker är bra.

Efter en stund hör man operationspersonalen säga:

• hej lilla vännen.

Jag förstår att dom sett vår lilla bebis och sekunderna senare hör jag det finaste skrik jag någonsin hört! Vårt barn, vårt livs levande barn är ute  i stora världen och skriker för fullt. 

Läkaren informerade om att barnet mådde bra, vilket lättnad.

Sambon följde med personal bort en liten bit för att klippa navelsträng. Jag hade fortfarande ingen aning om vad det var för något litet liv vi fått och personalen sa att sambon snart kommer med bebisen till mig och berättar. Efter stund kommer dom och sambon berättar att vi fått en liten dotter. Jag tyckte att hon var så himla liten och det absolut vackraste jag någonsin sett!

Jag syddes ihop, vilket tog en stund och därefter fick sambon & dottern gå upp till BB och jag fick ligga på en avdelning för uppvak (även om jag inte var nedsövd) för att hålla koll på blodtryck osv i 2(!) timmar. Det var en hel evighet, jag ville bara upp till min lilla familj, men tack & lov gick tiden ganska fort ändå. En gång kom en barnmorska ner & berättade att allt var bra med dottern, att hon ligger hud mot hud med min sambo. Jag smälte!

När jag kom upp till dom på rummet fick jag upp henne till mig, det lilla vackraste livet. Kärlek på högsta nivå!