Min största längtan!

Ursäkta min frånvaro, men har verkligen inte orkat uppdatera här. 

Vad har hänt sedan sist? Mensen kom lite smått i söndags kväll & för fullt i måndags. Hade verkligen en känsla av att det var vårt blivande barn jag blödde ut. Helgen var skit, rent ut sagt! Jag var så ledsen & grät mig igenom större delar. Jag var inte mest ledsen för att vi hade misslyckats denna gång, men misslyckandes i sig satte igång alla tankar om vår älskade H som vi förlorade för snart ett halvår sedan. Det var ju han vi skulle ha, det var han som var vårt barn, han som vi skulle ta hand om, uppfostra & ge ett kärleksfullt liv, det var han & ingen annan bebis! De där känslorna är sjukt svåra att hantera. Om vi så skulle få lyckan att få något/några barn hos oss i livet, så kommer vi alltid saknas ett. Kommer man någonsin bli nöjd & känna sig färdig? Svårt att tro nu.

Och det tär på mig med alla bebisbilder som läggs ut på Instagram. Det känns som om alla vill håna mig & visa vad det är jag gick miste om! Vet att det inte är så dom menar och vet att jag förmodligen hade blivit precis likadan själv, men det är så frustrerande!

 

Ringde till RMC i Malmö i veckan. Vi kan göra vårt FET tidigast vid ägglossningen efter nästa mens, altså om knappt 1,5 månad. Seeeeegt! Men nu får vi vänta, igen, & hålla tummarna för det.

För övrigt har jag även ringt en gynekolog för att få spola mina äggledare. När vi gjorde utredning kring barnlösheten så spolade dom aldrig mina äggledare. Eftersom sambons spermaprov var lite nedsatt & vi skickades till ivf så tyckte dom inte att vi behövde kolla äggledarna eftersom dom ändå inte behövs vid ivf. Men jag känner & har känt hela tiden att jag gärna vill veta OM jag har någon passage i mina äggledare eller inte. OM jag inte har det & får dom spolade så kanske det ökar våra chanser lite att lyckas på egen hand i all väntan. Har fått tid till fredag nästa vecka. Någon annan av mina läsare som spolat äggledarna? Hur gick det?

 

Kram