Min största längtan!

Det var skönt att få komma hem till sitt hus och sin egna säng. Vi älte & grät oss igenom dagarna.

Tusen frågor om varför. Varför just vi? Varför just nu? Kunde det inte dröjt några veckor så hade han haft större chans att överleva. Varför, varför, varför?

Vissa säger att det finns en anledning till allt, men finns det verkligen det? Det hade varit en sak om han varit svårt sjuk eller haft organ som inte utvecklats som dom skulle, men det var en frisk liten pojk som bodde i min mage, han hade det så bra, varför skulle min kropp ställa till det med en infektion??

Och varför känns det som att all skit drabbar de som redan är svaga och fått kämpa för att ens bli gravida. 

En sak har jag lärt mig i allt detta, och det är att livet inte är rättvist! Inte ett jävla dugg!!

Försökte intala mig själv att jag inte skulle bli bitter efter detta, men tro mig, man blir det oavsett man vill eller inte!

Vissa ska bara glida igenom livet, medans andra ska ha det lite tuffare, lite krokigare väg för att nå sina mål.

Det stärker en många gånger, men vissa stunder vill man bara ge upp! Varför kämpa när det ändå kommer fallera på vägen? Men studen efter tänker jag om & försöker intala mig att en dag, en vacker dag kommer vi också få vårt barn här hos oss i livet och då är det värt allt kämpande.

 

De kommande veckorna efter hemkomsten var det mycket samtal från sjukhus, sjukhuspastor, kurator osv. 

Fick även en hel del brev från Region Skåne med gratulationer till vårt nyfödda barn, om vilken vårdcentral vi ville välja, om vilken BVC vi ville gå till, om tandvården i regionen.. Att man ens ska behöva få dessa brev är ett hån!

Fick även en hel del brev från Försäkringskassan, sambon fick 10 dagars pappaledighet och jag 30 dagars föräldrapenning. Vi var alltså föräldralediga utan ett barn att ta hand om.

Dagarna bestod alltså av brev, telefonsamtal & att öppna dörren för alla fina blomsterbud som kom med kondoleansbuketter. Man blir så tacksam av alla fina buketter och alla tankar som skänks till oss i denna stund.

 

Knappt två veckor efter förlossningen skulle vi till sjukhuset här i stan, då vår son flyttats hit från Lund.

Vi skulle ta farväl av honom & visste att detta var sista gången vi skulle få se honom, aldrig mer! Det brast för mig redan när vi stod utanför rummet, men jag försökte ta några djupa andetag, sedan gick vi in.

Där låg han, blek & kall inlindad i en flätad korg. Bredvid stod hans kista.

Vi tog upp honom & höll honom en sista gång, vi tog god tid på oss. Sedan lyfte vi tillsammans över honom i sin lilla kista. Bäddade ner honom med en filt vi köpt tillsammans med en nalle. La även ner ett kort på oss båda. Därefter la vi på locket till kistan & skruvade åt skruvarna.

 

Vi hade valt att han skulle kremeras & sedan begravas i en askgravlund. Det är likt en minneslund men skillnaden är att man får vara med vid urnsättningen och veta var urnan grävs ner, dessutom får alla som ligger begravda i askgravlunden en egen liten namnskylt. Väldigt fint & lite mer personligt än minneslunden, vilket kändes mest rätt för oss.

När kremeringen var gjord bokade vi tid för urnsättning. Det var en fin dag med strålande sol & frost. Vi hade med oss den närmsta familjen. Jag & sambon fick tillsammans hissa ner urnan i jorden. Det var fint att vi fick vara delaktiga men en fruktansvärd känsla att hissa ner sitt barn i en urna i marken.