Min största längtan!

Igår var vi på återbesök nere i Lund. Så jobbigt att komma tillbaka. Tillbaka där allt hände. Entrén vi gick in genom igår var samma entré som ambulansen stannade utanför och rullade in mig på båren genom för drygt två månader sedan. Ovetandes om vad som väntade oss. Vi åkte upp till avdelningen vi skulle till och sedan kom en barnmorska och hämtade oss. När vi kommit in i rummet frågade hon hur det var med oss och båda fällde en hel del tårar och svarade att det är tufft, vi försöker kämpa på så gott det går. Därefter lämnade hon oss och överläkare Monica kom in. Blev glad att det var Monica eftersom hon var med under förlossningen också. Kändes tryggt att det var någon som var med oss när allt hände. 

Hon förklarade att proverna på moderkakan också visade på att det var infektionen som gjort att förlossningen dragit igång. Känns skönt att veta anledningen till att det blev såhär, istället för att inte ha något svar alls. Hon gjorde även en gynundersökning för att se så infektionen var borta, vilket den tack & lov är, samt att livmodertappen såg bra och återställd ut. Vi pratade en hel del om infektionen och ställde en massa frågor. 

Vi pratade även framtid. Hon tyckte att vi skulle vänta några månader till innan vi ger oss på ett nytt ivf-försök men att det är upp till oss att bestämma. Jag verkar återställd "där nere" och det är ju positivt. Vi pratade även om hur vi ska undvika att drabbas av detta i nästa graviditet. Jag kommer gå på täta kontroller där jag lämnar urinprov, kollar infektionsvärde, samt gör ultraljud för att se så livmodertappen är intakt. Det känns skönt att dom erbjuder oss detta. Hon sa även att hon var helt övertygad om att vi kommer få vårt barn. Tårarna rann av lycka när hon sa det. Åh, vad jag längtar till den dagen ❤️