Jag låg snällt i min sjukhussäng, inte ett knyst jag sa om att inte få resa mig upp.
Jag var beredd på att ligga här i många veckor, helst månader. Jag tänkte aldrig klaga det minsta lilla, det här var jag beredd att göra, allt för vår lilla bebis i magen som behövde växa till sig.
Sammandragningarna hade lugnat sig mot kvällen & allt kändes väldigt lugnt & bra.
Antibiotika fick jag i dubbla doser, både intravenöst och i piller för infektionen jag hade i kroppen.
Både jag och sambon kände att nu har dom koll på läget, det här kommer gå bra.
Dosen på medicineringen för att stoppa förlossningen kunde dom sänka och vi skulle till och med få flytta upp på en annan avdelning istället för att ligga på förlossningen.
Jag hade väldigt svårt att somna den kvällen, tusen tankar som flög runt i huvudet, men till sist slumrade jag till men vaknade efter en stund och hade mer sammandragningar igen.
Var även väldigt kissnödig och tänkte att det kanske var därför det kändes lite konstig i magen.
Ringde på sköterskorna som kom med ett bäcken som jag kunde ligga & kissa i.
När jag drog ner trosorna såg jag att där var ganska mycket blod i bindan & blev så rädd.
Jag sa till min sambo att där var blod & vi båda tänkte att det här är inte alls bra.
Sköterskan ringde efter läkaren och jag rullades snabbt iväg för undersökning.
Undersökningen gjorde fruktansvärt ont och där upptäcktes att jag var öppen 5 cm.
Både jag och min sambo bara grät och grät! Vi förstod vad som var på väg att hända.
Jag rullades snabbt ner till förlossningen. All medicinering ökades & fick ny kortisonspruta för att påskynda lungornas mognas på bebisen.
Fick mer och mer sammandragningar och det började göra mer ont.
Vid nästa undersökning var jag helt öppen och läkarna förklarade för oss att jag kommer föda, dom kommer inte kunna stoppa det. Medicineringen avbröts eftersom den ändå inte fyllde någon funktion längre.
Dom frågade vad jag ville ha för smärtlindring:
- Ingen aning! Vi hade inte kommit så långt i våra tankar, jag skulle föda om fyra månader, inte nu!
Fick någon morfinspruta i låret och sedan lustgas.
Jag var så jädra fokuserad på förlossningen, att jag skulle ta mig igenom den, att det skulle bli en fin stund även om jag visste att barnet med största sannolikhet inte skulle klara sig.
Läkarna förklarade att dom skulle göra allt dom kunde, hjälpa barnet med andningen men att det sedan var upp till barnet att själv avgöra om han/hon ville eller inte.
Värkarna blev värre och värre, kändes som jag skulle krossa sambons hand i varje värk.
Efter ett tag gick vattnet och det sa verkligen pang! Det bokstavligen forsade ut och barnmorskorna sa att det var inget tvivel på att det var vattnet som gick.
Dom lyssnade på barnets hjärta som slog så fint, han hade det så bra i min mage.
Skönt att höra att han har det bra där inne men vad hjälper det när han snart ändå är ute, tänkte jag.
Värkarna fortsatte och till slut fick jag krysta. Barnet låg med rumpan ner så jag visste att jag skulle få föda i säte. Efter några krystvärkar var rumpan ute. Två krystvärkar senare var han ute.
- Det är en pojke, sa dom!
Tårarna bara rann och rann. Vi har fått en pojk! Vi är föräldrar!
Det var nog 6-7 personer inne i rummet. Barnmorskor, sköterskor & läkare.
Läkarna tog snabbt hand om honom inne i rummet hos oss där dom hade förberett både kuvös & hjälpen med andningen som dom skulle försöka med.
Efter en stund vände sig barnläkaren om till oss och sa att:
- Tyvärr, han orkar inte. Hjärtat slår men lungorna orkar inte.
Jag tror inte att vi förstod vad som hände där och då, vi var i chock.
Sambon fick upp vår lille son i sin famn och jag undersöktes för att se så hela moderkakan kommit ut och om jag behövde sys. Allt såg bra ut och därefter fick jag upp vår fina son på mitt bröst.
Han fick dödsryckningar, blev livrädd när han ryckte till & tänkte att hallå, han lever!! Ta hand om honom.
Men så väl var det inte.
Sambon frågade mig vad han skulle heta och vi var båda direkt överens om namnet.
Han var så fin, vår son H! Att man redan efter 22 veckor kan se vem han är lik.
Han är en ren kopia av sin pappa, helt fantastiskt!
Han var 29 cm långt och vägde 504 gram.
Efter några timmar kom våra familjer ner för att få träffa vårt lilla mirakel. Känns skönt att dom fick träffa honom.
Vi hade lille H inne på vårt rum hela dagen.
På kvällen flyttades vi till en annan avdelning och då fick vi säga farväl till honom.
Morgonen efter åkte vi ner och fick träffa honom igen, nu var han lite blek och kall eftersom han legat i kylrum hela natten. Senare den dagen skulle vi hem, vi ville inte vara kvar i sjukhusmiljön, mådde så dåligt av det.
Men det var så tufft att säga hejdå och lämna vår H.. där och då visste vi inte när eller om vi skulle få träffa honom igen. Så vi tog farväl ordentligt, pussade på honom och berättade hur mycket vi älskar honom.